Överspänt

Jag tänkte skicka en person en länk till mitt fantastiska blogginlägg om pappspänning som jag givetvis skrivit. Visade sig att det hade jag inte alls. Dock har jag många gånger hänvisat till mina fantastiska erfarenheter i ämnet så det är bara att sätta sig att författa detta inlägg i efterhand.

Jag har varit ganska tveksam till pappspänning av två skäl. Vad jag sett av det har varit buckliga ytor med rejält avstånd till väggen bakom. Jag inser nu att det är pga att dessa väggar varit närmast museala och kanske utsatta för fukt, något som inte kommer att göra en pappspänd vägg glad. Skäl nr 2 var att jag levt i föreställningen att det är skitsvårt att få till det bra. Något som kanske haft att göra med ansträngningen att få ner miljarders med mer eller mindre rostiga pappnubb från tak där spänningen gett upp.

Något fick mig ändå att ge mig på projektet, troligen utsikten att på ett billigt snabbt sätt få släta tapetserbara väggar. Jag läste på väldeliga och stötte på bloggen Funbo runstens inlägg ”Hur svårt kan det vara? vilket inspirerade mig. Jättedyr specialpapp och miljarder nubb kanske inte är nödvändigt? Plastfri mjölkpapp från XL, skarvremsor i papper, häftapparat och gråpapper köptes in och jag skred till verket.

Jag mätte upp pappen på ett ungefär, sprejade dem med blomspruta ganska flödigt och lät dem ligga till sig nån timme i en plastsäck. Sen häftade jag upp ena änden med några klamrar, satte skarvremsor i kanterna och häftade ganska tätt. Om det hotade att torka för mycket sprejade jag lite vatten under tiden. Över natten torkade det så att pappen spändes ut och blev tajt och fin. Då doppade jag gråpappersremsor jag rivit själv i tapetklister och satte över skarvremsor och i hörnen.

Jag vet att jag har fler bilder på själva processen men var de är…. vete fåglarna. Såhär såg det ut innan jag satte gråpapper på. Sen penslade jag med tapetklister för att mätta pappen innan jag målade med oljefärg på några väggar och tapetserade på några. Lite lister på det så blir det tip top!

Fick en anmärkning på fejan att det ÄR JU INTE PAPPSPÄNNING om man använder häftapparat. Jag begriper inte alls argumentet. Lite… överspänt sätt att tänka tycker jag nog.

Hittade förresten bilder som beskriver det hela lite bättre. Klart man känner när det ser ut som på bild 1 att vad tror jag att jag sysslar med… men så blir det som på bild 2! Eller, den är ju som alla genast ser inte HELT lyckad men heller inte helt torr. Jag fick fixa en del med gråpapper och så vidare men till slut blev det bra.

Skrynkligt….

…spänt!

Visa inlägg

The Milky Way

Dagens civiliserade människa släpar omkring på många spärrar kring vad hon anser vara ett okej beteende. Hon ryser inför åtskilliga företeelser från förr, såsom att ha många hål på utedasset eller för den delen att ens ha ett utedass.

Er egen husägare har fått passera vissa sådana gränser. Inte det där med flera hål på dasset kanske, men att kasta olika saker på väggarna som hon tidigare inte ansåg hörde dit såsom hästskit och minimjölk. Hästskiten avhandlades i ett tidigare inlägg och nu är det dags för mjölken. Vännen C (eller kanske bekantingen, men jag hoppas fortfarande på att vi kanske en dag tar en kall pilsner) hade delat flera entusiastiska inlägg om kaseinfärg på ett ledande socialt medium nära oss alla. Receptet som C använt och som även återges av Nordiska museet är:

Kaseinfärg

3 delar minimjölk
2 delar krita
Låt stå över en natt så att kritan kan svälla ordentligt. Färgen blir tunn som välling.

Kan verkligen krita svälla? Kanske dunstar bara mjölken lite så färgen tjocknar därför. Hursomhelst, jag blandade, väntade och slaskade på. Det är otroligt slabbigt. Allt som inte ska målas måste antingen täckas för innan eller torkas av efter. Kritan kladdar väldigt mycket så ytor som torkas av måste torkas många gånger… Jag målade murstocken i köket och resultatet blev alldeles utmärkt! Precis som Nordiska museet skrivet så täcker färgen förvånansvärt bra och ger en tålig yta som inte kritar av sig. Kasein är ju ett klisterämne som binder kritan och ger denna yta.

När jag klinat klart sommarrummet ville jag måla med denna färg som kändes extra väl lämpad för bruk. Jag gav mig ut i världen för att ägna mig åt det för mig ovanliga värvet att inhandla stora mängder minimjölk och insåg att det är ju lite dyrt. Och inte alltid lätt att få tag i. Det fanns emellertid ganska billigt storpack med fettfritt mjölkpulver som åkte ner i kundkorgen. Fettfritt ska det vara för att minska risken för att det härsknar antar jag. Sen hem och slaska på. Slask slask. Det räcker inte med en strykning kan jag meddela, 5-6 lager kan behövas. Det går fort, det torkar snabbt så mycket att du kan köra nästa strykning. Men när jag skulle blanda nästa omgång slog det mig hur korkad jag ändå är. Varför hälla i en massa vatten i pulvermjölken som ändå bara ska dunsta? Varför inte blanda så att det blir lagom tjockt? Receptet blev nu

Tjock kaseinfärg

300 gram minimjölkpulver (motsvarar 3 liter)
2 liter krita
Lagom mycket vatten. Blanda med elvisp eller mixer för att lösa upp alla klumpar.

Färgen blev väldigt behaglig att måla med. Rummet måste ventileras väl, det kan lukta mjölk i ett par veckor men sen släpper lukten och du har en fast fin yta som inte kritar av sig.

En värld av mjölkfärg

Jag googlade vidare och upptäckte en värld av mjölkfärg som jag kanske undersöker närmare i kommande inlägg. Blandningen säljs färdig till hutlösa priser men går även att blanda enkelt hemma i köket. Inget kommer att frätas sönder eller explodera. Detta är grejer man kan sätta barn att syssla med om man till äventyrs umgås med sådana. Den allra enklaste varianten är att måla med filmjölk, med eller utan pigment. Jag målade för många år sedan ett bord med den metoden, som jag sedan lackade.

Fler recept verkar finnas på engelska från bland andra Martha Stewart. Kanske finns en levande tradition av detta i USA? Ofta bygger recepten på att man själv gör en snabbkvarg som sedan mixas med släckt kalk och/eller krita. Färgen är helt giftfri om man inte häller giftiga kulörpigment i givetvis. Vilka pigment som fungerar verkar vara en vetenskap i sig som bland andra Anja Hällbom undersöker i sin fantastiska skrift Mjölk och kaseinfärger. Färgerna funkar till möbler, väggar, tak och murstockar. Utomhus och på hårt slitna ytor som golv – kanske inte, har inte läst på ordentligt för att veta.

Recept på utrikiska

1 Quart skim milk (room temperature)
1 Once of hydrated lime by weight
(Available at building centers. Do not use quick lime, as it will react with the water and heat up. Hydrated lime has been soaked in water then dried.)
1 to 2 1/2 pounds of chalk may also be added as a filler.

Stir in enough skim milk to hydrated lime to make a cream. Add balance of skim milk. Now add sufficient amount of powder pigment to desired color and consistency (Pigment powder must be limeproof). Stir in well for a few minutes before using. For best results continue to stir throughout use. Apply milk paint with a cheap natural bristle brush. Allow project to dry sufficiently before applying next coat. Extra paint may be kept for several days in the refrigerator, until the milk sours. Double or triple the recipe for paint. Allow to dry thoroughly 3-4 hours before use. For extra protection, give paint a coat of oil finish or sealer. Color may change – test in inconspicuous area.

Anja Hällbom om mjölk- och kaseinfärg (pdf)
Lim och färg på mjölk och kasein i Byggnadsvårdstidningen

Klint – så gick det

Redan 2014 lekte jag tydligen med tanken på att gegga in ett helt rum med lera i Huset. Mer än åtta år senare är det klart. Eller ja, jag har inte precis arbetat hårt med detta hela tiden och om det verkligen är helt klart beror på var du sätter ribban. Ju mer less jag är på en uppgift desto mer tenderar jag att sänka ribban. Och om man tar bilder på håll och skickar dem på sociala medier så syns inte alla ställen där jag fuskat och rummet ser fint ut (om du tänker bort ikea-kassen och lite annat skräp)

Tänk bort ikeakassen och skräpet.

I mitt inlägg från 2014 https://vikshus.wordpress.com/2014/02/25/klint/ framgår att jag inhämtat att den som vill klina måste ha linfiber, limvatten, tvångsblandare och murnät. Inte konstigt att jag inte kom igång. Bara detta med tvångsblandare. Den är dyr som fan och måste därmed hyras och därmed transporteras och därmed behöver du verkligen ha allting klart och i fas när du vill sätta igång. Vilket såklart låter sig göras men där är alltid en massa annat som också måste göras. Det ville sig inte. Därför dröjde det tills våren 2021 tror jag till jag tänkte att va fan.

Då sökte jag ordentligt efter recept och förslag på klin som inte är så krävande. Jag lärde mig att man inte måste ha hackad halm eller lin utan att det går bra med kutterspån (återkommer till det…). Koskit är valfritt och går förresten att ersätta med hästskit. Lera har jag hemma, hästskit i grannbyn och sand fanns lite i närheten jag kunde sno. Murnät eller pinnar struntade jag i. Tanken var att testa en del av en timmervägg som är väldigt ojämn redan. Det värsta som kan hända, resonerade jag, är att leran rasar ner. Då får jag väl sopa upp den igen och göra om. Sättningar är jag visserligen rädd för men huset har trots allt stått där sedan 1925 så det kanske inte sätter sig så mycket som jag alltid tror.

Så jag tog följande recept och trampade ihopa blandningen själv:
1 del lera
2,5 delar sand
1 del halm
0,5 del hästgödsel

Såhär nånting

Jag blandade det hela med lagom mycket vatten. Vissa säger att konsistensen ska vara som grädde. Jag förstår vad de menar men tänker ändå att jag kanske inte ska äta jordgubbar hemma hos just dom. Jag drog ut de långa spikarna ur väggen och tryckte in lin i de största hålen och sprickorna.

Sen kom litegranna sanningens minut. Jag stod där framför en ganska ful och medfaren timmervägg med näven full av kladdigt lerklin som nu skulle upp på, eller nästan mera in i väggen. Känslan var att göra något förbjudet. Att mamma skulle komma in och undra vad jag tror att jag håller på med egentligen och säga åt mig på skarpen att städa upp.

Slask! Det fastnade utan problem. Jag började nerifrån och upp och gjorde slut på provhinken jag blandat. Det luktade fuktigt och rått några dagar sen var det torrt. Jag reste bort och kom tillbaka några veckor senare. All klin satt fortfarande kvar och hade fått en ojämn men lovande yta.

Mursleven visade sig vara ganska onödig

Det här funkade. Jag beställde ett lass sand, grävde ett rejält hål på ängens lerigaste del och tog skottkärran några vändor till hästgrannen. Sen körde jag på på lediga stunder. Ensam, med vänner, höst, vinter och vår. Först grovputs sen finputs dvs utan kutterspån. Jag jämnade inte till det alltför mycket, gillar när det är lite ojämnt. Och ledsnar jag på det får jag väl slätputsa en annan gång.

Det jag har lärt mig det är just detta att

• Det är säkert jättebra med murnät och vassmattor och alltihopa. Min puts verkar sitta kvar ändå, kanske för att timmerväggen var så attans ojämn och knagglig. Men å andra sidan hur kan olika putslager fästa på varann om det måste vara så himla ojämnt? Jag kanske gråter om tre år när allt rasat ner, i så fall lovar jag att återkomma
• Kutterspån är tydligen inte att räkna som armering utan som magring. Hoppsan. Kanske leder detta likaledes till att allt rasar ner – eller så är armering viktigare för klin utomhus. Den som lever får se.
• Snåla inte med vattnet. När det INTE fäste berodde det oftast på att blandningen eller väggen eller båda var för torra. Att spraya med flaska gick sådär, den tjockade bara igen av lera så grov pensel i en hink var bättre
• Gör det med kompisar. De kommer att älska det (jag tänker främst på Emilie och Parul här) och du slipper slita ihjäl dig. Jag fick dessutom tennisarmbåge när jag försökte blanda klin med murvispen. Trampa var mycket mer ergonomiskt.

I nästa inlägg ska jag prata om kaseinfärg!

Vad hände sen? -2021

Det här året hände mycket! Karln tvingade mig att lacka ett golv. Det dög egentligen inte till att lacka tycker jag. Plus att åsikterna skiljer sig kring det där med visheten i att alls lacka golv. Jag kan konstatera att man inte ska låta karln tvinga en till sådana beslut. Jag skulle ha målat. Men! Det blev gjort iallafall. Jag började också måla muren bakom kaminen, något som inte blev klart på åratal sen.

Utöver det installerade jag ännu en kamin så nu behövs egentligen inte elementen som vi slet så hårt för att få till på övervåningen. Jag pappspände också utanpå sommarrummet, sydde änteligen en dyna till kökssoffan och beställde solpaneler. De blev hemskt sena och kom inte förrän våren 22.

Jag kände mig väldigt duktig och handlingskraftig som grävde hela schaktet för kabeln till fibern.

Vad hände sen? 2020

När pandemin slog till blev jag hemförlovad som den kontorsråtta jag är. Så jag drog givetvis direkt till Huset för att arbeta på distans.

Morfar jobbade extra 1947 med att rusta upp det som skulle bli hembygdsmuseum. Han tyckte att tapeterna de köpt in var så snygga att han köpte in samma till sitt hus. Men innan han han sätta upp dem tvingades de sälja huset! Åren efter det blev en oreda med flyttar hit och dit. Massor av folk i släkten hann födas och dö (okej inte samma folk) men mamma släpade troget runt tapetrullarna mellan alla adresser. Tills sommaren 2019 då jag satte upp dem på min pappspända vägg!

Tapeten ”Kongahälla” från Engelska tapetmagasinet i Göteborg 1947. Färgerna är helt fel på bilden pga tog den om kvällen.

Skrev till Tapetorama för att höra om de hade den. Fick svaret
”Hej igen,

Jag var ute i lagret idag för att flytta några kartonger och öppnade en på måfå och av en sådan osannolik tillfällighet som bara brukar inträffa i romantiska komedier hittade jag en rulle av Konga-Hälla-tapeten överst i lådan. Det var bara en rulle men det öppnar ju för sannolikheten att det finns mer. Den har ljusblå bakgrund med gröna detaljer.

Som jag gissade så är den från Kåbergs Tapetfabrik. Vi har en kollektionsbok från 1961 med deras Slotts och Herrgårdstapeter och där finns den med. Vi har precis köpt in SVTs rekvisitalager med tapeter och förmodligen kommer dessa till stor del från Kåbergs tapetaffär på Malmskillnadsgatan som förmodligen revs på 1960-talet när Klara byggdes om.

Vår färgställning finns med i katalogen tillsammans med tre andra så jag gissar att den är tryckt på 60-talet.

Vänliga hälsningar

Dan”

Vad hände sen? – 2019

Detta år fixade vi och sålde mammas hus vilket tog mycket tid och kraft. Jag experimenterade också med den fruktansvärda MullToa Ai vilket var en hemsk upplevelse. Undvik den pjäsen!

Mycket tid gick också till att röja, rensa, slänga och skänka grejer samt att grovröja lite i trädgården. Jag pappspände och tapetserade en vägg. Så det är inte några stordåd att skriva om eller visa bilder på. ´

Vad hände sen? – 2018

Detta år hände ändå en del med Huset trots att jag var tvunget att dona lite med mammas hus och hade dessutom flyttat till Stocklahoma och skaffat jobb och karl och grejer.

Jag målade klart fasaden (medan sagda karl tittade på och drack öl).

Drack öl och fotograferade mig ur de mest smickrande vinklarna.

Jag beställde också handledare i ek från snickerifabriken som vi monterade och lackade. Sen blev det en hel del rensande och städande i vanlig ordning och mamma fixade gardiner till källaren.

Här syns även de praktfulla 70talsfönstren som ska BORT!

Och så kom goda vänner och tog bort de hemska hemska fönstren och sågade upp fasaden så att jag fick en dörr ut mot öster!

På det hela taget är jag nöjd med 2018!

Vad hände sen? -2017

2017 blev året då jag lämnade huset och flyttade till Stockholm! Och hyrde ut huset till min mamma. Hon är väldigt nöjd och jag är plötsligt hyresvärd. Detta ställer ju såklart andra krav på standarden. Jag installerar därför luftvärmepump och ser över vitvaror mm.

En hatthylla kan bli en utmärkt kökshylla! Vännen A skruvade äntligen upp knivmagneten som legat och skräpat i flera år. Nu måste köket bli funktionellt på riktigt

Huset är FORTFARANDE inte färdigmålat… De sista envisa bitarna fick jag hjälp med samma sommar av vännen J som är hängiven klättrare…

Vattnet måste bli drickbart. Jag har inte råd med riktiga järnfilter och UV-rening och allt vad det är. Men, jag har råd med osmosfilter och fick därigenom vattnet att bli som glaset längst till vänster. Rent.

När mamma tar nedervåningen tar jag och sambon övervåningen när vi är här på besök. Då behövs golvfärg. Jag backade från att ta oljefärg vilket jag ångrar i efterhand. Men jag får erkänna att färgen är väldigt tålig.

Fönstret från sent 60-tal (eller tidigt 70-tal?) känns mer och mer aktuellt att åtgärda… vill ta BORT det och ersätta med en liten verandadörr och ett litet fönster.

Hur mycket jag än slänger så behöver jag slänga mer. Och då slängs ändå bara det som verkligen är sopor dvs sånt som varken går att sälja, ge bort, återanvända eller återvinna.

Vad hände sen? -2016

Att döma av min fotorulle hände inte så himlarns mycket 2016 efter allt detta med trapphuset. Jag hade en jättestor 40-årsfest, reste till Rumänien och donade med lite annat.

Här några axplock från året

Vännen E är nästan 2 meter lång och därmed väldigt praktisk att ha och shellackera kvistar med.

Eftersom jag snålade ur på materialet har massor av kvistar ramlat ur både i trapphuset och på övervåningen. Dessa har jag som ambition att spackla igen särskilt ovanför sängen där gluggarna stirrar på en på kvällen.

Vännen C byggde en kvistmur för att vi skulle slippa… jag menar för att minska insynen från grannen.

Jag slappar efter väl utfört arbete.

Vi byggde en kvisthäck, mur, vägg? Tanken var att nån växt skulle få klättra på den men sniglarna har käkat upp allt jag försökt få att leva just där (luktärter, bönor och sånt). C var inneboende på den tiden och vi hade grannar som… ja vi var inte precis supertajta. De flyttade i vintras och nu bor det jättetrevliga människor i det huset :).

Sovrummet blev väldigt mysigt om jag får säga det själv.

Å planerar placering av brevlådorna…

Så att uppfarten äntligen kunde skapas. Räkningen kom fyra år senare.

Trapphalleluja!

Jag har litegrann hållit händerna framför öronen och sjungit ”LALALA” rent mentalt kring detta med att isolera trapphallen. Fastän det borde varit en integrerad del av vindsinredningsprojektet.

Budgeten räckte liksom inte, varken den för pengar eller den för mental energi. Det var egentligen irritationen över att inte ha nåt ställe för skor och jackor och tanken på hur göttigt det skulle vara att få väck alla onödiga väggar och dörrar som fick igång projektet. Ja förutom detta att jag inte behöver göra knappt nåt själv. Snickarn och fluff-firman och några fantastiska vänner gjorde ju jobbet medan jag fixade cash, lagade god mat och svor över fluff och sågspån som kröp in överallt i många veckor.

…sade jag ”knappt göra nåt själv”? HA! Precis när det ser ut att vara nästan klart, iallafall jämfört med hur det var från början när jag kunde se ut genom väggen som för att granska den isiga västanvinden från Nordsjön medan den piper in i syftet att höja värmekostnaden exponentiellt, så är det dags för MIN del av jobbet.

Jag fick en halv rödbetsburk med shellackflingor av en god vän (ser lite suspekt ut, men bara för den som tittat på alldeles för mycket amerikanska kriminalserier) och har rört ut några i t-sprit (även där en doft av en undre värld) enligt recept får Wibo färg. Så nu ska jag bara shellackera en halv miljon kvistar och måla och lacka trappstegen.

Eller om hyresgästen gör det åt mig.

Jag borde kanske förklara vad som syns på bilderna, men jag ids inte, ni är så smarta så ni kan säkerligen räkna ut det.